När vi kom in i sovrummet så stod vi bara och kollade varandra i ögonen. Det fanns bara vi två i HELA världen! Men det magiska ögonblicket avslutades p.g.a att Eric putta ner mig i sängen.

- "vad gör du?" halvskrek jag men samtidigt skrattade

- "men jag tyckte du såg trött ut i benen" han log sitt finaste leende som jag verkligen inte kunde motstå.

Så jag fällde krokben på honom så att han hamnade ovanpå mig. Vi skrattade båda två och ingen av oss hade någon emot att ligga så när inpå men han flyttade sig ganska snabbt åt sidan, för att jag inte skulle få all hans tyngd på mig. När han låg där brevid mig så insåg jag för första gången hur perfekt han verkligen är. Det är inget jag har tänkt på innan men nu så blev det så tydligt. Ännu en gång avbröt han mina tankar, denna gång smekte han min kin mjukt och  närmade sin mun mot min men när det var halv sekund innan våra läppar skulle mötas så lätt det nått från ytterdörren. Eric gick självklart dit och kollade vad det var men kom snabbt tillbaka.

- "äsch det var bara posten som kom...." han avbröt sig själv och sedan fortsatte han "....ehh....vart var vi?" han log och jag log tillbaka. Jag kände att allt blev så fel när han sprang iväg så det skulle inte kännas naturligt om vi gjorde det igen så jag kom på ett annat förslag.

- "kan vi inte gå på stan istället" man såg att han blev lite chokad men ändå glad

- "jo...men visst. Kom då" han drog upp mig från sängen.

Vi gick mot hallen för att ta på oss

*

Väl på stan så var det väldigt många fans till Eric som kom fram och ville ha autograf. En liten pojke som kanske var 5 år frågade vem jag var och vad jag hette. Men på den första frågan visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Skulle jag säga att jag var Eric flickvän eller bara vän. För ärligt talat så visste jag inte om vi bara var vänner eller mer än det. Det jobbigaste var att Eric kollade på mig och väntade på vad jag skulle svara. Den lilla killen blev otålig och sa bara:

- "okej jag fattar, ni är tillsammans! Ellerhur?" det enda jag fick fram var ett falsk skratt.

Men när jag kollade först på pojken och sen på Eric så förstod jag att det inte fanns något att skratta åt. Jag sa inget mer och pojken gick iväg efter att han hade fått en autograf av Eric. Det tog nästan femton minuter innan vi kunde gå vidare. Så fort alla fans hade försvunnit så fråga Eric mig direkt om det den lilla pojken frågade om.

- "vad var det den lilla pojken frågade dig som du inte kunde svara på?"

- " hörde du inte det?" jag skrattade lite smått men det gjorde inte han

- "nej, jag hörde inte för som du kanske vet så skrev jag autografer" nu var det han som skrattade men inte jag

"okej han frågade vem jag var och jag visste inte om jag skulle svara att vi är ett par eller bara vänner" han ansikte ändrades snabbt, från glad till sårad.

Jag märkte direkt att det jag just hade sagt inte var så speciellt bra. Vad skulle jag nu säga? han kollade ner i marken men jag tog lätt i hans haka och drog den försiktigt uppåt så att han kollade på mig.

- "asså det vat inte meningen att såra dig men jag är inte helst säker på hur det är mellan oss"

Han kollade ner igen men snabbt upp igen.

- "jag som trodde det fanns något mellan oss"

- " men det gör det också men jag är bara osäker på hur du känner för mig" han kollade djupt in i mina ögon

- "vill du veta hur jag känner för dig"......han kollade ännu en gång ner i marken men sen fortsatte han..."om jag ska vara ärlig så älskar jag dig" Han visste inte om han skulle se arvarlig eller glad ut för han mungipor åkte upp och ner flera gånger. Jag själv blev väldigt chockad över dom starka ord.

"om sanningen ska fram...." både började skratta "...så älskar jag dig också". Han bröt upp i världens största leende som var helt omotståndligt. Han gick närmare mig och kanske att våra läppar skulle mötas denna gång, eftersom vi blev störda innan. Han lutade sig fram och den möttes vi och det var helt underbart. Han varma och mjuka läppar var det bästa som jag har upplevt. Även om jag har känt dom innan så var det en helt annan känsla nu. Det blev en lång kyss och när vi släppte varandra så ser jag nån som står och stirrar på oss en liten bit ifrån. Jag har ganska dålig syn så såg inte först vem det var. Men när personen kom närmare så såg jag direkt vem det var. Det var Hampus. Vad ville han? Eftersom Eric stod med ryggen emot så märkte inte han när Hampus kom, han märkte bara att jag kollade åt ett annat håll.

- "nemen tjenare, här står ni och har det trevligt ser jag" han log men jag såg i hans ögon att det var nått som inte stämde

- " ja hej, hur är det med dig?" jag kände att jag var tvungen att säga nåot snabbt innan det blev för tyst.

Eric sa ingenting under tiden vi, eller snarare jag snackade med Hampus. Dom har aldrig funkat ihop men nu när dom inte fajtas om mig så borde dom väll ändå bli vänner. Vi stod där i kanske tjugo minuter innan Hampus skulle iväg och jobba. Jag skulle inte jobba föränns i imorgon så jag retade honom lite för det. Men sen gick han iväg, medans jag och Eric stod kvar på samma ställe och han såg väldigt stel ut.

- "vad är det? är det för att Hampus kom förbi eller?" han svarade inte. "men hallå, Eric! Svara!"

- "ja vad är det.....nej eller ja, jag gillar inte honom och det vet du"

- " ja men du kunde väll sagt hej i alla fall, jag fattar inte varför ni inte är vänner nu när han har tjej och du har mig?"

han kollade på mig innan han svarade "vi kommer aldrig kunna bli vänner och så är det bara"

- "varför då?" jag kände mig väldigt frågvis men jag var ju tvungen att veta!

- "för att han har något lurt pågångm det känner jag på mig" jag struntade i att svara och gick bara vidare och Eric hängde med. När vi har gått en liten bit så knackade någon mig på ryggen.........